Originally written for and published by Dahlin by Eberstål. Edited for this portfolio.
STEVE MCQUEEN
Stilen bakom myten
Steve McQueen gjorde sällan särskilt mycket väsen av sina kläder. En mockajacka, en vit t-shirt, ett par slitna jeans. Inget av det var nytt eller särskilt märkvärdigt. Ändå skulle plaggen bli lika förknippade med ”the King of Cool” som motorcyklarna, racerbilarna och den lätt ointresserade blicken.
Det är svårt att avgöra var Steve McQueen slutade och hans filmkaraktärer började. Den fåordige rebellen, motorcyklarna, bilarna och kläderna tycktes alla tillhöra samma värld.
Terrence Steve McQueen föddes 1930 i Indiana och växte upp under turbulenta förhållanden. Efter en problemfylld ungdom tog han värvning i den amerikanska marinkåren, för att några år senare byta uniformen mot dramastudier i New York.
Genombrottet kom med science fiction-filmen The Blob (1958). Därefter följde The Thomas Crown Affair (1968), Bullitt (1968), Le Mans (1971) och Papillon (1973), och med dem en ny sorts Hollywoodhjälte som var mindre polerad, mer svårfångad. Cool, långt innan ordet blev en marknadsföringsstrategi.
Utanför filmduken ägnade McQueen mycket av sin tid åt motorsport och tävlade själv med både motorcyklar och bilar. När han spelade racerföraren Michael Delaney i Le Mans var avståndet mellan roll och verklighet därför ovanligt litet.
Detsamma gällde kläderna. Plagg från filmerna återkom i privatlivet och privata favoriter letade sig in framför kameran. Kostym och garderob gled ihop – McQueen såg helt enkelt ut som McQueen.
Att klä en antihjälte
Hollywood hade länge förstått klädernas användbarhet. En välskuren kostym kunde signalera pengar, en skinnjacka uppror. McQueens garderob var mindre tydlig än så. Han bar jeans, t-shirts, pikétröjor, stickat och mocka – plagg som redan tillhörde den amerikanska vardagsgarderoben. Det intressanta var vad som hände med dem på honom.
En pikétröja blev mindre prydlig. En vit t-shirt fick en rebellisk laddning. Mocka hamnade någonstans mellan det välklädda och det robusta. Kläderna skapade inte Steve McQueens persona, men de gav den en silhuett.
Mockajackan
Få plagg passar lika självklart in i McQueen-mytologin som den beiga mockajackan. I The Blob bär han en naturfärgad variant med enkelt snitt. Den saknar nästan helt de detaljer vi brukar använda för att förklara varför ett plagg är intressant. Det är bara mocka, en bra passform och en neutral färg.
Men materialet gör något. Mocka är mjukare än läder och mindre proper än ull; elegant nog för staden, robust nog att fungera i ett betydligt mindre polerat sammanhang. Det var en kombination som passade McQueens uttryck ovanligt väl.
Pikétröjan
Pikétröjan kommer med ett visst kulturellt bagage. Tennis, fritid, en ganska välordnad sorts sportswear. McQueen bar samma plagg och fick det att säga något annat. Han föredrog bleka nyanser av vitt, blått, beige och gult, gärna tillsammans med jeans eller chinos.
I ett reportage för Look Magazine från 1963 fotograferades han hemma i en ljus piké, jeans, vita tygskor och svarta solglasögon. Det finns egentligen ingenting anmärkningsvärt i den kombinationen, vilket kanske också är det intressanta. På McQueen kunde ett av garderobens mest konventionella plagg fortfarande behålla en antydan till uppror.
Skjortan
Skjortorna rörde sig mellan klassisk och utilitaristiskt. McQeen bar bomull, denim och kraftigare overshirts – ibland öppna över en t-shirt, ibland med en scarf löst knuten runt halsen. I The Thomas Crown Affair syns McQueen i en intensivt orange skjorta tillsammans med shorts.
Färgen utmärker sig som betydligt mer extrovert än resten av hans garderob. Det finns inget annat plagg som konkurrera med den. Det är en liten detalj, men typisk för hans stil: ett plagg kunde få ta plats så länge resten av outfiten hölls enkel.
Den vita t-shirten
Den vita t-shirten var förstås inte McQueens uppfinning. Den hade börjat sin moderna bana som underplagg och hade redan fått en rebellisk uppgradering av Marlon Brando och James Dean. När McQueen tog över stafettpinnen var kopplingen mellan vit bomull och den amerikanska antihjälten redan etablerad.
Han bar den vanligtvis med jeans, ibland under en jacka och ofta i sammanhang där motorcyklar och motorsport redan var en del av bilden. Kombinationen kom att förkroppsliga en särskild sorts amerikansk maskulinitet: vit t-shirt, denim, bensin, asfalt. På McQueen blev den övertygande.
Det säger också något om hur kläder fungerar. Ett vardagligt plagg kan vara neutralt på galgen och kulturellt laddat så fort någon tar på sig det. McQueen behövde aldrig uppfinna den vita t-shirten. Han behövde bara bidra till berättelsen om vem som bar den.
Den stickade tröjan
Det är lätt att minnas motorcyklarna och glömma de stickade plaggen. I The Honeymoon Machine (1961) bär McQueen en ljusblå, finstickad modell direkt mot huden. Två år senare, i Den stora flykten, är garderoben betydligt mer funktionell: en dovt blå sweatshirt tillsammans med chinos, boots och skinnjacka.
Den ena bilden hör hemma i en mer polerad fritidsgarderob. Den andra i ett betydligt råare register. Ändå känns ingen av dem som ett stilbrott.
Det var en av McQueens styrkor. Han kunde röra sig mellan den välklädda amerikanska sportswear-garderoben och arbetsklädernas mer funktionella värld utan att bilden av honom förändrades särskilt mycket.
Denim
Denim var kanske den naturligaste länken mellan de två. Materialet hade redan en lång historia som arbetskläder när Hollywood började använda det som en symbol för ungdom, frihet och uppror. På McQueen kändes kopplingen särskilt självklar.
I Baby the Rain Must Fall (1965) spelar han den småkriminelle rockabillysångaren Henry Thomas, nyligen frigiven från fängelset. Han bär jeans med jeansskjorta – dubbeldenim, innan kombinationen behövde ett namn.
Det är också en bild som fångar något centralt i Steve McQueens stil. Gränsen mellan filmkostym och privat garderob var sällan särskilt tydlig, och någonstans däremellan växte bilden av McQueen fram.
Mockajackan, pikén, den vita t-shirten och jeansen var förstås aldrig hans från början. De hade redan sina egna historier och associationer. Men på McQueen fick de ytterligare en, och mer än ett halvt sekel senare bär de fortfarande spår av honom.